faq

* om skrivandet
* om att vara en offentlig person
* om feminism
* råd till andra med psykiska problem
* om trenden kring psykisk sjukdom
* om att vara utelämnande

om skrivandet:
det finns ingenting som jag tycker är så roligt och utvecklande som att skriva, och jag har alltid vetat att det är just skrivandet jag vill ägna mitt liv åt. jag kan inte tänka mig att syssla med något annat.
redan som barn läste jag mycket och såg fram emot den tid då jag skulle skriva egna böcker. redan i åttaårsåldern skrev jag dagligen.

det jag egentligen är mest intresserad av är att skriva fiktiva romaner då jag får bygga upp en egen värld och egna karaktärer och inte blir begränsad av att det hela är hämtat direkt ur verkligheten.

jag har aldrig funderat så mycket över mitt yrkesval eftersom det alltid har varit naturligt i min miljö, med en pappa som gett ut egna böcker och umgåtts med etablerade författare och med en mamma och syskon som alltid har haft ett stort intresse av skrivandet och litteratur.
mina två första böcker blev självbiografier av en slump egentligen. jag har levt ett inte helt vanligt liv och det är ett ämne att skriva och berätta om. men jag har mycket mer att berätta som inte är taget direkt ur mitt eget liv. jag vill skriva om starka ämnen, om människors inre och yttre konflikter eftersom det berör mig.
jag har redan en påbörjad roman och flera olika idéer som jag vill förverkliga.
förutom att skriva böcker så vill jag också skriva filmmanus.

[upp]


om att vara en offentlig person:
jag har valt att vara en offentlig författare men det innebär inte att människor som jag inte ens känner har rätt att bestämma hur jag bör vara, se ut och göra.
precis som jag måste klara av att hantera att jag inte är en anonym människa, så måste ni hantera att jag är en egen person som gör mina egna val när det gäller yrket, utseende, handlingar och i livet.

jag är inte en människa som strävar efter att vara så korrekt som möjligt, eftersom sådant tråkar ut mig. Jag är inte intresserad av att leva mitt liv efter att tillgodose andras behov, utan vill leva mitt eget liv efter mina egna villkor.
f ör att tala klarspråk så kommer jag aldrig någonsin att försöka leva upp till er bild av hur en författare och förebild bör vara. jag har aldrig någonsin påstått att jag vill frälsa världen med mina böcker utan jag skriver i första hand av den enkla andledningen att skrivandet är det roligaste och mest givande som jag vet.

här tänkte jag snabbt gå igenom på vilka sätt jag inte försöker vara korrekt, så att det står helt klart för er och jag kanske slipper diskutera detta i lika stor utsträckning:

* det verkar störa en del att jag tjänar pengar på "min sjukdom".
då vill jag klargöra att även fast jag skriver om min sjukdom i min debut, så är det ett konstnärligt arbete som jag har utfört och får betalt för.
att jag har skrivit om min sjukdom i min debut hör inte hit, för det är likväl ett arbete som jag har ägnat mycket tid och mycket energi åt.
men en del av er vill inte ha en ung tjej som fortfarande kämpar mot sjukdom och droger, vad ni vill ha är en människa som har varit helt frisk i många år och ser tillbaka lite lagom vemodigt och distanserat för att ni alla ska se att det finns ett ”före sjukdom” och ett ”efter sjukdom”.
grattis, det finns många andra sådana böcker. som är precis så svartvita. bara det att verkligheten oftast är mer nyanserat än ett ”före” och ett ”efter”.
jag ser det som att jag mycket väl kan arbeta som författare trots att jag inte är helt frisk ännu.
& jag tycker att fler psykiskt sjuka borde få möjligheten att kämpa för sina drömmar istället för att tvingas nöja sig med passivitet, sjukbidrag och gruppboende.

* en del stör sig även på att jag lyckades med det som många bara lyckas drömma om.
& det är ju inte korrekt! det är inte helt okej att en problematisk hospitaliserad artonåring, som inte ens har gått klart grundskolan, tror på sig själv och skriver en bok.& att jag dessutom fick den utgiven av ett bra förlag, fick många bra recensioner och mycket uppmärksamhet.
ja vad ska jag säga? jag kan nästan förstå att det stör er litegrann.

* & så är det ju såklart det här med fans och innehåller i vingklippt ängel.
jag svarar mer om det vid "berny om trenden kring psykisk sjukdom" eftersom det är en viktig fråga som förtjänar eget utrymme, här räcker det med att säga att jag som författare aldrig helt kan styra hur mina läsare tolkar mina texter, och jag kan heller inte styra deras egna val i sina egna liv.

* jag kan supa som en karl!
ja, jag syns då och då ute på klubbar lite lagom full och dansar på bord eller syns och hörs på andra sätt.
och det är alltid lika roande att dagarna efteråt få mail om att ”jag såg dig där och där och du var full, är det att vara en bra förebild? borde inte du som offentlig person tänka efter innan du visar dig ute full?”.
men hysteriska människor! jag tycker väl om att dricka och festa som vilken tjugotreåring som helst. det betyder inte att det är allt jag gör eller att jag sitter hemma och super på vardagarna. förmodligen dricker jag alkohol betydligt mer sällan än någon av er.
jag är bara inte typen som står tyst och lugnt och posar med en öl hela kvällen. så är det bara.
ett litet vänligt tips till alla:försök dricka så mycket som NI själva vill dricka ute och försök ha roligare ute än att ni står och gissar hur mycket den där bernybruden egentligen har druckit. eller stanna hemma och gör något vettigare av tid och pengar.

* jag klär mig vågat och i lack och är dessutom helt pervers som gillar S/M. men slappna av människor, bara för att jag kan gilla snuskiga lekar och lack-kläder så betyder ju inte det att jag kommer att ta med mina unga läsare hem och piska upp dem personligen eller uppmuntra dem till något sexuellt över huvud taget. mina kläder bärs på min kropp, alltså behöver ni inte bry er.

ni kan fortsätta försöka vara så korrekta som möjligt om ni inte känner för att göra något bättre av era liv. men håll gärna den tråkiga sysselsättningen för er själva.

[upp]

om feminism:
naturligtvis är jag feminist och jag har engagerat mig i likhetsfeminismen sedan cirka elva, tolv års ålder. det betyder inte att jag inte ibland anspelar på sex, men jag vill i dessa fall anspela på sex som en sexuell människa och inte som en kvinna i en given roll.
jag älskar kvinnokraft och jag avskyr att man i samhället och i många relationer och situationer ofta som kvinna måste slåss från underläge och dämpa sin "opassande, okvinnliga" ilska.
men jag tycker också om att leka med roller för att framhäva hur felaktiga dom är, jag tycker om att ifrågasätta och jag älskar min egen förmåga att följa mitt eget ideal och inte andras.

"crimes against nature
crimes against reason
that fetish for hate fucking..."
/lydia lunch

[upp]

råd till andra med psykiska problem:
"life and death, energy and peace,
if i stop today it was still worth it.
even the terrible mistakes, that I have made
and would have unmade if I could.
the pains that have burned me
and scarred my soul, it was worth it
for having been allowed to walk where I've walked.
which was to hell on earth,
heaven on earth, back again,
into, under, far in between,
through it, in it and above..."

jag tänkte ge er några enkla, bra råd i kampen mot självdestruktivt beteende och sjukdom:
(men i slutändan så gör råd ingen större skillnad, ni måste upptäcka livet själva)

* låt inte sjukdomen ta upp all plats, utan ta upp plats som människa i ditt eget liv, minns att du inte ÄR din sjukdom utan en människa med styrkor och friskhet som tyvärr råkar lida av en sjukdom,
* minns också att du har möjligheter att tillfriskna och bli fri ifrån din sjukdom, om du arbetar för det.
* ta alltid din hälsa på allvar, kräv hjälp och ge inte upp i sökandet efter "rätt" hjälp. det kan ta många år, men den finns, och det är alltid värt det.
* glöm inte att utveckla dina friska sidor. vad tycker du om i livet, vad gör dig glad? gå ut och upptäck livet och slösa inte bort mer tid på psykiatrin än vad som är nödvändigt för att du ska kunna tillfriskna. låt inte exakt hela ditt liv kretsa kring inläggningar och mediciner, även om det kanske är nödvändigt i vissa perioder av ditt liv så är det inte vad livet i slutändan ska handla om.
* ta emot all hjälp som erbjuds och försök ta vara på den. den kanske inte är rätt för just dig, men det finns ett värde i att prova sig fram till den hjälp som fungerar.
* ifrågasätt dina egna beteenden. se aldrig någonsin självskadande som ett naturligt eller bra beteende,

jag är idag ren från droger och jag skär mig inte längre, men suget finns kvar och impulserna att skada mig själv kommer ofta tillbaka. det är en lång väg ut ur mörkret men jag använder mig av ett knep dagligen för att kunna kontrollera impulserna istället för att låta dom kontrollera mig.
när jag får drogsug eller tankar/impulser att skada mig själv så tänker jag att "om jag fortfarande vill ta den här drogen/ skära mig etc. om en timme så FÅR jag göra det, men inte innan dess, jag måste vänta i minst en timme"( eller en dag eller fem timmar, välj vad som passar just dig).
för mig brukar det fungera väldigt bra, eftersom det är lättare att stå ut med ångesten när jag inte tänker att: jag får aldrig mer skära mig, jag får aldrig mer ta ett återfall.
jag skjuter alltså bara upp beslutet, och efter den där timmen har oftast suget eller impulserna lagt sig för den gången.

kom ihåg....there´s nothing to fear, nothing to doubt
lycka till på vägen till tillfrisknandet. slösa inte bort era liv, det tänker inte jag göra.

[upp]

om trenden kring psykisk sjukdom:
trenden som finns kring mig och min bok är hemsk och sorglig och jag tar helt avstånd ifrån den
om man vill vara psykotisk så har man ingen aning om vad en psykossjukdom innebär, och tro mig när jag säger att ni inte vill veta hur det är att leva med det.
men det finns många som vill beskylla hela Sveriges självdestruktivitet på mig, och det kan ni förstås göra också, men det löser inte problemet.
jag tycker att romantiserandet kring ärr och blod är lika hemskt som ni gör, men som författare kan jag inte styra hur läsaren tolkar mina texter, jag kan heller inte styra vilka val dom gör i sina egna liv.
vad jag har gjort istället är att jag har åkt runt och föreläst, svarat på mail flera timmar om dagen i flera år och skrivit debattartiklar där jag starkt tar avstånd ifrån trenden.

men jag vill också påpeka att jag inte har uppfunnit självskadebeteende, jag har bara gett det ett ansikte. alla som skär sig gör inte det för att efterlikna mig.

jag skrev inte vingklippt ängel för att bota alla med problem, för det har jag inte möjlighet, kunskap eller utbildning för, utan jag skrev den för att uppmärksamma att problemet med självskadande finns och är stort, vilket jag verkligen lyckades uppmärksamma också.
jag skrev den naturligtvis inte heller för att förvärra problemet, men självskadebeteende är smittsamt och det går inte att skriva en text om det utan att folk kan påverkas. det är ett problem i sig, men jag tror inte att lösningen är att gömma undan självskadebeteende och hoppas att det går över av sig själv. för det kommer det inte att göra.
jag tror heller inte att en frisk och välmående människa som läser en bok påverkas så starkt att det utlöser sjukliga beteenden. om boken triggar läsaren så fanns problemen hos läsaren redan långt innan hon eller han läste min bok.
& jag kan heller inte styra vilka som läser min bok, varje människa får ta ansvar för sina egna och sina barns bokval efter bästa förmåga.

det här betyder inte att jag avsäger mig allt ansvar över på vilket sätt jag skriver om dessa saker.
i uppföljaren avromantiserar jag helt allting som har med sjukdom och droger att göra, och jag kommer även att skriva ett varnande förord.

se bilden ur perspektivet att sjukdom och droger aldrig någonsin är vackert, magiskt eller ett dugg häftigt.
det är psykisk och fysisk kollaps. det är ensamhet, skam, lögner för att skydda sitt missbruk, abstinens, förnekelse och hela helvetet av allt man inte vill uppleva, känna och se. bilden är alltså den osminkande sanningen av mig precis innan avgiftningen, efter elva år med psykisk sjukdom och missbruk.

[upp]

om att vara utelämnande:
tidigt i mitt liv fick jag välja mellan att gå under eller att sluta skämmas, jag valde att aldrig mer skämmas för någonting.
just därför klarar jag av att vara så utelämnande som jag är, jag har inget behov av att dölja det mörka, hemliga, osmickrande med mig själv och mitt liv.
jag känner också mina gränser väldigt bra, jag lämnar aldrig ut något som jag inte är redo för.
en vän som tyvärr inte längre lever sa en gång till mig att: berny, akta dig för tystnaden. tystnaden kommer att äta upp dig.
dessa ord satte sig djupt. jag tror att det är nyttigt att våga visa sig naken i dagsljus, att belysa det stora osagda och skrika istället för att viska.

[upp]